Som förr blir det aldrig mer

Mamma är borta för alltid. Himlen har fått den gladaste ängeln som fanns här på jorden. Kvar står vi och fattar ingenting. Långsamt långsamt ska vi förstå att hon aldrig mer... aldrig mer någonting. 62 år blev hon. 62 år! Det var så mycket kvar att göra, att prata om och att uppleva tillsammans. Det är så ofattbart tomt.

Det är inte alls bra

Det är inte bra. Våren pågår för fullt, men jag ser den knappt. Jag går omkring i en bubbla med ångest. Ibland lyckas nån få mig att le eller t.o.m skratta. Men sen kommer insikten om vad som hänt tillbaka som ett knytnävsslag i magen. Det är hemskt att vakna på morgonen, när sömnen låtit mig glömma för flera timmar. Då är ångesten inte att leka med.