Axlarna i öronhöjd

Nu efter alla bestyr av sorglig karaktär har andra bestyr tagit överhanden. Jag SÅ mycket att göra på jobbet. Stress är bara förnamnet! Bloggen är nedprioriterad, sorry alla trogna läsare. Jag kommer igen, jag lovar!

En liten kortis bara - ett dödsfall i familjen lockar verkligen fram det sämsta hos somliga... say no more.

Idag och i morgon

Idag fyller lillan 17 år - pappan var ute halv sju i morse och plockade påskliljor i trädgården, gjorde frukost och ringde bagarn och beställde jordgubbstårta. En biljett till en efterlängtad musikfestival i sommar låg i paketet, till stor förtjusning.

I morgon är det dags för begravning, och det har parkerat en klump i magen och en klump i halsen. Det är ett nödvändigt ont vi ska gå igenom - nödvändigt i sorgearbetet, ett avsked, en brytpunkt - kalla det vad du vill. Man förbaskat jobbigt blir det, jag har inga illusioner om något annat. Tänk på mig i morgon, snälla tankar.

April försvann

Man kan tala om att vara "dagvill" - alltså blanda ihop vilken dag det är. Men jag är månadsvill - april bara försvann i ett töcken. Helt plötsligt är det maj - nästan sommar... Känns konstigt. Om en vecka är det begravning - plockade just ihop en ram med en fotoförstoring av mamma vandrande på en sanddyn med skorna i handen, vinden i håret och en helt klarblå himmel ovanför. En vacker bild. Det är så jag hoppas hon har det nu.

Livet går för övrigt vidare, det gör ju det vare sig man vill eller inte. Gräset är illgrönt och idag hittade vi en igelkotte som irrat sig ner i en betongränna och inte tog sig upp igen. Jag var räddande ängel (jag hade handskar) och lyfte den i säkerhet i ett mysigt buskage.

Det har öppnat en glassbar i lilla staden, men hemgjorda produkter, den invigde vi på lunchen. Där fanns trevliga bord på trottoaren. Kändes riktigt kontinentalt. Glassen var urgod. Då kändes livet riktigt uthärdligt för en stund.